Kvinnor med feministiska glasögon på – i ett alldeles eget Livsrum – beläget i det Offentliga Rummet.

Arkiv för april, 2011

Livsrummet repriserar – tyvärr

pejam.jpg

I april 2008 skrev Livsrummet om att Sverige skickade tillbaka kvinnor som sökt sig hit på grund av hedersrelaterad förföljelse i Irakiska Kurdistan. Idag, i april 2011, är detta lika aktuellt.

http://svt.se/2.34007/1.2399496/migrationsverket_vilseledda_-_flyktingar_hotas

http://svtdebatt.se/2011/04/migrationsverkets-avvisning-av-hedersflyktingar-brott-mot-de-manskliga-rattigheterna/

http://svtplay.se/t/102534/aktuellt

Nyheterna berättade igår om kurdiska Pejam och hennes 3 årige son som ska utvisas från Sverige till Kurdistan. Pejams pappa tänker döda henne och hennes barn eftersom hon, enligt hans tycke, dragit skam över hans heder. Därför har hon sökt skydd här i Sverige.

Tjänstemän från migrationsverket gjorde en studieresa 2009 och besökte Libanon, Syrien och Kurdistan och skrev en rapport om sina iakttagelser på plats. Där skrev man att det fanns obegränsat med platser på de lokala kvinnojourerna där. Det skulle i så fall vara bättre än i Sverige. Det man inte skrev något om var att dessa skyddade boenden attackerats av beväpnade män, kvinnor rövas bort och att det inte finns plats för alla.

       Det sades till oss, säger Mats Rydén, Migrationsverkets tjänsteman på resan, men tillstår att det inte finns några tomma platser som väntar.

Röda Korset och Rådgivningsbyrån fick samma information men uppfattade inte kvinnojourernas kapacitet likadant som Mats Rydén och rapporterna ser inte heller likadana ut.

Kvinnoorganisationer i Kurdistan ifrågasätter också migrationsverkets rapport. Man vädjar om att inte skicka hotade kvinnor till Kurdistan.

Svenska migrationsverket anser att Pejam ska få den hjälp och det skydd hon behöver, kanske,…man försöker alltså i princip hjälpa till…..säger Mats Rydén lite svävande.

I Aktuellt i går berättade Dan Eliasson, generaldirektör vid Migrationsverket, om hur man från svensk sida arbetar med breda skyddsmarginaler och aldrig skickar tillbaka människor som riskerar att dödas. Dessutom är det, även i Kurdistan, förbjudet med hedersmord och Eliasson bedömer att Pejam ska få det skydd som krävs.

Eliasson har antagligen den enda kvinnojouren i irakiska Kurdistan i åtanke. Den med åtta redan fullbelagda rum.

I Livsrummet funderar vi på hur det tänks omkring Pejams situation. Om vi ponerar att hon och barnet får plats på det skyddat boende i Kurdistan och inte rövas bort av beväpnade män. Ska man det se det som lyckat – att hon och barnet i princip lever inlåsta där. Och hur länge?

Här under har vi klippt in det inlägg som postades för tre år sedan och det känns skrämmande aktuellt även idag.

Statligt verk arrangerar spännande

 hemresor

28 april 2008, kl 12:23 Skrivet av Evor i Livsrummet  

stenhjärta.jpg
Migrationsverket i Sverige
låter meddela att det hedersrelaterade våldet i irakiska Kurdistan har minskat eller helt enkelt försvunnit. Läget är därför nu gynnsamt att utvisa kvinnor till Kurdistan även om kvinnorna själva påtalar att de riskerar att mördas om de tvingas återvända dit. Trams, säger migrationsverket.

UD i Sverige, Röda Korset, och FN har en annan bild. Från UD säger man att hedersvåldet dessvärre har ökat i området under de sista åren. En högt uppsatt polisman på plats uppger att ett par hedersrelaterade fall anmäls varje vecka i hans stad.

I Livsrummet ställer vi oss sig frågan hur Migrationsverket har kommit fram till den här helt motsatta ståndpunkten.

Har man helt enkelt slagit en pling till någon lokal potentat? Kan det ha låtit så här??

Handläggare Migrationsverket: Hejsan, det här är Migrationsverket i Sverige, hoppas att jag inte stör?

Lokal kurdisk potentat: Nä nä, du stör inte alls, jag och bröderna har precis stenat färdigt för idag. Det är så lätt att dra på sig arbetsskador, har lite problem med kastarmen. Stenarmbåge kallas det visst.

Handläggare Migrationsverket: Hoppsan, det är bäst att vara försiktig. Jo, vi ville bara kolla upp hur ni har det nuförtiden med det här kulturella hedersvåldet som ni har sådant problem med. Vanlig rutinförföljelse av kvinnor lägger vi oss inte i, det är ju kultur överallt, men det här med ”HEDER” har ju blivit så himla hysteriskt…

Lokal kurdisk potentat: Jag förstår vad ni menar. Men det kan jag säga handläggaren att det är en missuppfattning bara, vi har inga problem alls med något hedersvåld överhuvudtaget. Inte bröderna och inte jag heller, vi är ena riktiga hedersmän allihopa.

Handläggare Migrationsverket: Så bra, skönt att höra, saken är den att vi har några kurdiska flickor här som påstår att de inte kan åka hem eftersom de tror sig bli dödade?? Vad säger ni om det??

Lokal kurdisk potentat: Nä, ni behöver inte vara oroliga för dem, ge mig bara namnet på flickorna och datum när de kommer så ska jag och bröderna ta väl hand om dem.

Handläggare Migrationsverket: Det låter bra. Nu när vi har, på ett rimligt sätt, försäkrat oss om att det inte blir några problem med att utvisa tillbaka kvinnor som flytt från er så kan vi meddela att den första sändningen anländer inom en vecka.

Lokal kurdisk potentat: Det blir bra, jag varskor bröderna och trummar ihop en välkomstkommitté. Ni kommer inte att behöva ha mer bekymmer eller höra av de kvinnorna mer.

Handläggare Migrationsverket: Så bra, då säger vi så.

Annonser

Livsrummet i Stilla veckan

gevalia häxa.jpg

 

Här i Livsrummet råder det som vanligt full rusch under dagarna i den Stilla veckan.

Alla i Rummet är upptagna med allehanda förberedelser inför den årliga gruppresan på torsdagkväll. Visum, inreseblanketter och främlingspass har letats fram.

Vissa har uppgraderat sina kvastar från i fjol, någon har till och med målat fartränder i form av arga blixtar på sin. Andra har preparerat sina med allehanda salvor och dekokter.

Det har blivit allt svårare med åren att få tag i upp och nervända kor att transportera sig på så de har skippats helt under senare år. Annars var det faktiskt ett uppskattat och traditionellt inslag. Men EU-märkningarna i koöronen ställde bara till det.

De fastnade i kaffepannorna, kattorna blev som galna och våra nylonstrumpor revs sönder. De flesta tycker att kattorna alltid har varit ett problem eftersom de ofta var så fräsiga och ilskna. Redan i förfjol bestämde vi oss för att helt sonika sprutmåla några hamstrar och trycka ner i espressomaskinerna, det blir mest praktiskt under transporten.

Det visade sig fungera väldigt bra så det konceptet kommer även att användas i år.

Nya kostymeringar provas in och gamla favoriter ändras om. Det nålas, tråcklas och det broderas.  I år håller raffset-trenden fortfarande i sig, även om den slog igenom stort i fjol. Det är mycket spiraler, fjädrar, hyskor, pushup och pushin nu. De knähöga stövlarna hänger med sedan i förrförra året då det var mer av nitar, gummi, lack, läder och nappakepsar.

Tidigare år har det varit mycket Bardotrutigt och pastell med pumps som har gällt.

Sedan är det sjaletterna. Det blir alltid diskussioner omkring dem. Vissa anser att de ska täcka nästan hela ansiktet medan andra tycker att det är bara för mycket folklore.

Annat var det förr. Då åkte vi iväg i elastabyxor och banlontröja med virkade hjälmar på huvudet fyllda med ihopknölat toalettpapper så att de blev höga i modellen. Vi hade TVkannor i virkade plastfodral käckt fastknutna i den Raketostinsmorda Piassavan. Andra krängde in sig i kalasbyxor, jumperset och sockiplast. Spottade i mascaraborsten, svärtade ögonen, tuperade håret, tryckte in en småfralla i frisyren och målade läpparna i den gamla hederliga, men ack så klatschiga Shantung Nr 29. Sedan rättade vi till magväskorna, tog en Toy och sparkade iväg.

Nu ska alla kvastar vara Kravmärkta, Svangodkända, ergonomiska och ha vissa mått. Det är visst något med EU…?

Vi startar i alla fall strax efter 18.00 på torsdag, kollar bagaget, rättar till glasögonen, ställer in backspeglarna, fäller ner visiren och väntar in Livsrummen från norr, möter upp de från söder och sedan blinkar vi och svänger vänster.

Härligt flygväder är utlovat.

Det blir ju en hel del festligheter de följande dagarna. Vi är ju inget könsneutralt gäng direkt men det jämnas ut till en liten del vid framkomsten. Vi tänder påskeldar och sedan brukar det bli lite Ryska påsken och en del Sanning och Konsekvens. Ja just Sanningen tar vi lite lätt på om nu sanningen ska fram så det blir mestadels Konsekvenser.  På kvällskvisten blir det god mat, gott vin, härlig choklad, tjocka cigarrer, mycket sång, dans och en mycket dålig man. Värden är ett trevligt sällskap som vi alla delar på. Som vanligt börjar han med att säga nej men menar naturligtvis ja. Vi vet ju alla hur män kan vara. Han brukar vanligen vara vackert pyntad med fjädrar i bockskägget, ha nyvaxade horn och en hög svansföring.

Vid utcheckningen brukar de flesta vara ganska slaka, speciellt värden kan ge ett något urlakat intryck. Några brukar vilja fortsätta festa och söker därför asyl. Vi andra får hemtransporteras via kollektivkvasten.

I fjol uppstod dessvärre en del komplikationer under resan.

En blodfattig och bleksiktig resenär med en stirrande blick utrustad med en motoriserad kvast av märket ”Evin Rude” sällade sig till oss övriga. Med en röd ros i ett krampaktigt bett och med en ful katt, som påminde om Alfred E Neuman, trängde han sig på och ville leka doktor.

Det visade sig snabbt att detta var en hemlig agent, förklädd i en sjuksköterskeuniform, som hade för avsikt att ”avslöja” oss.

Vafalls??

Honom avvisade vi dock resolut och omgående. Han försvann mot väster med orden att han ”skulle anmäla oss till JÄMO” och att han ”nog visste allt om skogstokiga häxor” och än märkligare, han sa att han ”som man hade offrat sig för oss i alla tider och att han minsann hade ett nätverk” …???

Vi förstod inget av detta – men kan ju hört fel. Är det någon annan som vet?

I år hoppas vi på en lugnare överfart. Vi får kanske anledning att återkomma i frågan?

Nu undrar vi bara om alla intresserade medresenärer, med eller utan dunkla motiv, fått färdplanen och programmet? Annars finns det kanske snart att ladda ner på www.bluehill.com

Det går också bra att anmäla sig direkt till Livsrummet.

Eller ses vi på plats? 

Livsrummet varnar för Grekland

 merkurius.jpg

 Åk inte till Grekland.

I alla fall inte om du är kvinna.

Om du blir våldtagen och polisanmäler detta riskerar du att bli åtalad för förtal av gärningsmannen.

 

Den grekiska bilden av svenska kvinnor är tydligen den; 

  • att hon tar en ”våldtäktsförsäkring” (okänd i Sverige men tydligen välkänd i Grekland)

  • att hon åker till Grekland,

  • att hon provocerar stackars grek till att ha ”överraskningssex” med henne

  • att hon anmäler detta till polisen

  • att hon håvar in stora försäkringspengar

  • att den våldtäktsprovocerade greken känner sig kränkt

 

Så nu har Grekland satt ner foten, pekat med hela pitten och tagit ståndpunkt.

Så här kan de inte ha det.

Nu åtalar man turistande kvinnor i Grekland som inte finner sig att bli utnyttjade av grekiska män. 

Den svenska avdelningen av föreningen Bitterpittarna applåderar det resoluta tilltaget. 

Man menar i ett pressmeddelande nu på morgonen att

”man här i landet länge haft problem med kvinnor som inte följer regeln ”mannen bestämmer”. Det vet väl alla att det är vi män som bäst kan avgöra om en kvinna blivit våldtagen eller inte. Vi välkomnar därför att problemen med de trilskande svenska kvinnorna blir belysta ur ett internationellt perspektiv.” 

Bitterpittarnas talesman, dr B Pitting, konstaterar dessutom ”att svenska kvinnor måste ta sitt ansvar, bli mer flexibla i sina partnerskapsval och ta sig an de lågutbildade, arbetslösa och våldsbenägna männen. I annat fall riskerar den gruppen ha svårt att hitta en partner och bilda familj”, varnar Pitting. ”Sprängkraften i dessa mansgrupper behövs för att försvara samhället, och det är inget man får skämta om” konstaterar Pitting. 

I Livsrummet genomgick vi en unison provsvimning och sedan uteslöt vi helt sonika Grekland.

Bitterpittarna, som dock har ett visst underhållningsvärde, katalogiserade vi under rubriken ”Pellejönsarna”. 

merkurius.jpg

Halva Livsrummet på turnè

gullviva.jpg

Ibland är alla Evor och Livsrummet inte på samma ställe.

I förra veckan var det precis så.

Hälften av Evorna bestämde sig för att, tillsammans med ett
omkringresande teatersällskap – ”Vivorna”

– som innehåller både praktmalvor som sippor, ge sig ut på en landskapsomfattande turné, i trakterna runt omkring polcirkeln.

Där skulle de bland annat ta i tu med evolutionen i stort samt Håkans
symaskinsutförsäljning i Norrköping…?? De skulle även uppmana folk att
ta fler risker och att ”lubricera mera”…

De hemmavarande Evorna betraktade de ”polariserade” som ”lite borta”.
Man kunde dock upprätta en kontinuerlig mobilkontakt under de olika
förflyttningarna som endast inskränktes då de resande befann sig i en
besvärande radioskugga i Piteåtrakten.

Dock har Livsrummet traditionellt väldigt underliga arbetsuppgifter överlag.

Så idag på morgonen sammanstrålade samtliga Evor äntligen ihop i
Livsrummet.

Redan till förmiddagskaffet dök ett filmteam från TV4 upp och ville att
alla Evorna skulle ingå i en dokumentär. Det finns, sedan tidigare, inom
Rummets domäner en viss skepticism gentemot mot just dokumentärer.

På synnerligen goda grunder.

Men journalisten, som varit här på kaffe förr, var som vanligt
fullständigt övertalande. Hon påtalade att det funnits ett visst
samarbete tidigare. Och det hade hon ju rätt i…

Institutet för språk och folkminnen, Språkrådet, har hittat på att april
månads nyord ska vara ”ökändis” och ”ökändisskap”.

Här i Rummet kommer vi på några som vi tycker borde passa in i det nya
begreppet.

Vi kanske hör dit alldeles själva nu…?

Eftermiddagen ska tillbringas på en yttre bevakningsrunda – det blir då
sannerligen inte något vettigt gjort i detta Rum idag.

Trots att alla Evorna är på plats.

Lurigt i Livsrummet – egentligen.

 
                                         imagesCA2SB44I.jpg

Idag är vi allmänt luriga härinne i Rummet.

Andra luras minsann också.

Kärnkraftsivrarna är speciellt luriga tycker vi. Det som hänt i Japan påstås vara någon slags händelse som egentligen inte skulle ha hänt – egentligen. Och när det nu har hänt så ska det inte kunna hända igen någon annanstans – egentligen.

I alla fall inte i Sverige. För här är säkerheten så rigorös.

Fast vi tror att de luras – egentligen. Säkerheten är nog som allra bäst när inget händer – egentligen. För 25 år sedan gick vi här och plaskade runt i cesiumnedfallet. Det blev helt ofarligt sedan vi varnats för att äta för många kilo persilja om året och sedan alla gränsvärden höjts till någon mer ekonomiskt hanterbar nivå. Det hade ju blivit så besvärligt annars och vi förstod att vi blev lurade – egentligen.

Jättemånga bombplan har skickats till Libyen för att göra fred och det känns som om några blir lurade, särskilt i Libyen – egentligen.

På hemmaplan har diverse människor blivit inlurade i ett filmkameraförsett hus, mest för att omgivningen ska få gotta sig i deras dumhet. Själva tror de kanske att ”de gör det för sin egen skull”. Ungefär som alla som behöver jätteläppar, jättebröst och ett nydesignat underliv ”för sin egen skull”.

De är nog alla lite lurade – egentligen.

Själva har vi smörjt in oss med diverse dekokter och rantat runt med plåster under fötterna men är fortfarande lika skrövliga och skrämmande orena på de mest betänkliga vis, precis som tidigare.

Är vi lurade? Undras det allmänt i Rummen. Egentligen?

I Livsrummet tar alla medarbetare del av lokaltidningens dagliga horoskop. Så vi ska veta hur dagen ska bli och för att kunna detaljplanera därefter. Vi tolkar mycket välvilligt innehållet i de aktuella stjärntecknen. Men ibland blir det svårt.

Vi är väl inte lurade – egentligen??

Andra som blir grundlurade är alla som trodde att de hade en värdefull hinna att vårda och sköta om. För att någon ”rättmätig ägare” en hedersman, i framtiden ska kunna sätta sprätt på den.

Här i Rummet misstänker vi att alla som hör av sig hit och vill ge oss pengar måste luras. Det är mrs Cheng, mr Wang, mrs och mr Si och Så. Alla har det gemensamt att de bor på exotiska platser och att de har på olika märkliga sätt kommit över enorma summor pengar samt att de nu strax ska dö. Nu behöver de bara vårt postgironummer samt lite andra uppgifter så att alla förmögenheter kan överföras direkt till Rummet.

Vi brukar ge dem adressen till vår lokala buss station och föreslå att alla pengarna läggs i en säck och skickas dit som bussgods. Då och då skickas en kurirEva med en dragkärra dit för att hämta upp alla pengar.

Hitintills har hon alltid kommit tomkärrad tillbaka.

Nu börjar vi tro att de luras. Bara lurifaxar allihopa.

Men det gör ju vi också – egentligen – ofta.

April, april!! 

Etikettmoln