Kvinnor med feministiska glasögon på – i ett alldeles eget Livsrum – beläget i det Offentliga Rummet.

Arkiv för mars, 2009

Vanliga män i Gangbangskön

                                
En grupp medelålders och äldre (i fyrtio- sjuttioårsåldern) vanliga män har slagit till igen. Denna gång genom att bli avslöjade med att organisera sig i en slags ”Gangbangförening”. Verksamheten har i huvudsak gått ut på att värva yngre flickor som drogats och våldtagits av flera män samtidigt. Detta har skett i olika hotellrum, i lägenheter och i villor med specialinredda källarrum utrustade med krokar i tak och väggar. Arbetsredskapen har bland annat bestått av handfängsel och piskor. I Gangbangarnas annonser får man veta att verksamheten pågått sedan 2001 och att ett hundratal flickor kommit till användning under åren. De vanliga medelålders männen har förövrigt levt vanliga liv. De har haft vanliga jobb som mellanstadielärare, ekonomer, åkeriägare, schlagerkungar, företagsledare eller fungerat som scoutledare. Flera beskrivs som trevliga och förtroendeingivande. Några av de vanliga medelålders männen har haft vanliga familjer, vanliga fruar, vanliga barn och vanliga barnbarn.

Den fråga man ställer sig är hur vanligt detta är?

Vad säger dom vanliga prostitutionsförespråkarna?

Ska man se detta som en ovanligt vanlig affärsverksamhet?

Och vad gör dom vanliga männen då dom står och väntar på sin tur i gangbangkön?  Gangbangar dom varandra då?

Vanliga män kan ha vanliga namn som;

Ek, Fernandez, Bergenheim, Jobenius, Eriksson,

Kregert eller Aas och kallas Åhs. 

 

I dagarna har dom träff som vanligt. Denna gång i Solna Tingsrätt.

Här i Livsrummet är det vanligtvis ont om sådana vanliga män. Det är vanligen även ont om ovanliga män här, efterfrågan har hittills varit förvånansvärt begränsad.

Annonser

Bitterpittarna rasar och kräver upprättelse

                                 
Bitterpittarnas Riksförbund, BPR, höll nu i dagarna sitt årsmöte. Under punkten ”Övriga frågor” utbröt en vild diskussion. Det visade sig att flera medlemmar hade irriterat sig på Kanal 5: s komiksatsning ”Ballar av stål”. Man tyckte allmänt att kvinnan Nour El-Refai fått en alldeles för stor och en helt oförtjänt medial uppmärksamhet. Hon hade i programmen dels visat framstjärten stående i en allmän Stockholmsbassäng och dels tagit både en Dörrvakt och en Högvakt på snoppen.

Ett agerande som av årsmötet betraktades som både amatörmässigt och i avsaknad av all finess och kreativitet. Ett nybörjarbeteende, helt enkelt, ansåg många. Att Nour El-Refai uppgavs kalla sig ”Bitterfittan” upprörde flera inom förbundet som såg det hela som ett billigt plagiat av den egna välrenommerade sammanslutningen och menade att jämställdheten nu gått alldeles på tok för långt. Vissa av deltagarna misstänkte att Fi låg bakom, andra tog det för troligt att en annan obskyr extremfeministisk grupp kunde vara inblandad. Känslorna svallade och diskussionen blev upprörd.

Årsmötet enades därför om ett kraftigt gemensamt uttalande, som Livsrummet tror sig kanske ha tagit del av:

”Vi i Bitterpittarnas Riksförbund har i alla tider sprungit runt i ensliga buskage, på  skolgårdar och efter avsides liggande joggingspår och visat fram och idogt arbetat med våra framstjärtar. Inom förbundet har vi också en lång och väldokumenterad historia av idel tafsningar på kvinnor i alla åldrar, från små flickor till gamla tanter. Det snedvridna TV programmet ”Ballar av stål” har medfört att vi känner oss marginaliserade, osynliggjorda och kränkta som grupp då vi genom våra insatser och tilltag ej har fått den tillbörliga mediala uppmärksamhet som vi gjort oss förtjänta utav. Vi menar att frågan bör belysas ur ett jämställdhetsperspektiv. Inom förbundet har vi lång och gedigen kunskap av ovan nämnda uppvisningar och aktiviteter och kräver därför att våra erfarenheter tas tillvara. Att i ett sådant läge fokusera på Nour El-Refais tafatta föreställningar anser vi ge en missvisande och falsk bild av verkligheten.”

BPR

Därefter återupptogs förhandlingarna och mötet avslutades så med ropande av  käcka slagord under ledning av sånggruppen ”Bittermandlarna”.

Super Nannyn?

                                  
Nog för att vi Livsrummet kan erkänna att vi kan känna oss lite smått lömska ibland. Men bara värre blev det när en legitimerad Supernanny dök upp i Rummet. Hon kom, log rart och sa att hon var från Kurdistan. Hennes namn påminde om namnet på någon liten insektsbåtmotor som Bernard och Bianca känner.

Sedan hon varit här har vi hela tiden fått turas om att sitta på Styggstolen, stå i Skämshörnet, sitta på Bimbomattan, Elaka Avgrundspallen och till och med i Arga Pansarfeministvrån. Några hamnade lite i Rabiata Skamvrån. Supernannyn ansåg att vi var farliga, illasinnade och fördärvliga. Ena riktiga hårdhudade kanaljer, påstod hon. Vi förstod ingenting.

Om vi inte bättrade oss skulle hon dra in på förmiddagskaffet. Nästa steg var att gömma våra glasögon.  Om inget annat hjälpte skulle hon förpassa oss till Tomrummet eller ner i Hålrummet.

Sedan filmade hon oss hela tiden och påstod att vi är med i ett program som hette Dokument inifrån? En inkännande dokumentär om vårt arbete här, sa hon. Ljög hon, tror ni? Än har vi inte lyckas bättra oss på något nämnvärt sätt. Man kan säga att det blev en himla röra härinne, ett riktigt Kackalorum. Många har tvingats uppsöka Andrummet. En av oss har vi just fått ut ur Förhörsrummet bara för att förlora henne in i Kylrummet. Andra tumlar fortfarande runt i Uterummet. Vissa gömmer sig i Lönnrummet, blundar, kniper ihop munnen, håller för öronen och hoppas att ingen ser dem. Några befinner sig enligt uppgift i Mellanrummet. En och annan borde vara i Pinorummet.

Supernannyn själv försvann med vår sax  och en rulle tape. Sa att hon skulle hämta sig – en spade…??

Ingen har sett henne sedan. Kan hon ha hamnat i Enkelrummet eller rent av i Mörkrummet?? Hon sägs dock ha blivit populär i många Herrum och i vissa Damrum.

Här i Livsrummet har vi inte tid till mer uppfostring. Vi har en firma att sköta här, med både Gästrum, Uthyrningsrum och Besöksrum.

Nu krävs ett utökat Spelrum.

Bonuskalas i Livsrummet? Eller…?

       
I Livsrummet vägrar vi haka på trenden med indragna bonusar. Vi sätter helt enkelt ner foten. Här inne i Rummet bonuseras vi frikostigt med allehanda fantastiska förmåner. Vad sägs om både gratis kaffe (ibland) och tillika toalettpapper (varje dag!). Här får vi ofta besök som får oss att både gapskratta och gråta, och då kommer en toarulle väl till pass. Vi har även en förmånsbalkong som vi kan få använda ibland.

Annat är det med stackarna på SEB. De har inte lyckats så bra med fotnedsättningen utan tvingats till kraftiga inskränkningar under sina förhandlingar. De har fått sänka sina löner med flera miljoner. Det behöver inte vi.

Skulle vi tvingas till inskränkningar i en sådan storleksordning skulle vi måsta betala tillbaka all lön vi någonsin fått i livet, aldrig få någon mer och ändå vara ersättningsskyldiga. Och det är ju tur att vi slipper det.

Här i Livsrummet är vi helt oinskränkta. Våra arbetsgivare törs inte heller försämra våra villkor och riskera att vi försvinner ur landet…..såna som vi är ju som bekant hett eftertraktade världen över.

Brådskande riktlinjer i Livsrummet

                            
Ledningen för Konstfack har bestämt sig för att utarbeta etiska riktlinjer. Och det är nog säkrast eftersom deras studenter annars riskerar att löpa amok och vandalisera i tunnelbanevagnar och härja omkring på psyket i sina konstnärliga ansträngningar.

Här i Livsrummet kom också frågan upp. Vi har länge känt att det finns tendenser här inne att vilja ingjuta lite skräck i vissa besvärliga grupper som vi på olika sätt kommer i kontakt med. Så vi har nu på morgonen delat in oss i smågrupper för att kartlägga vidden av dessa funderingar och önskningar. Skakande resultat uppdagades. Det visade sig att vissa radikala falanger umgicks med långtgående planer och önskningar om att kunna tillhandahålla både biologiska som kemiska kastreringar samt möjlighet att kunna verkställa utvisningar inte bara ur riket utan även till andra planeter, till och med andra solsystem nämndes. Många härinne tyckte att detta var lite att gå för långt och att det dessutom skulle ställa sig praktiskt besvärligt. Därför, vid förmiddagskaffet, tillsattes en arbetsgrupp som ska ta i tu med att arbeta fram etiska riktlinjer för verksamheten då det kändes både brådskande och ganska överhängande. En annan grupp tog på sig svarta mössor med titthål fram (dom var rädda för att frysa om näsorna sa dom) och sa att dom skulle kila ut och köpa kaffe…

Vi var några andra som tyckte det var konstigt eftersom det är ganska varmt ute idag.

Nu signalerar arbetsgruppen ut till andra Livsrum i cyberrymden. Har ni några tips på riktlinjer att dela med er?

Etikettmoln